Gudrun, Katrina, Serena - det er ikke nødvendigvis noe å frykte. Det kommer helt an på hvordan du håndterer dem. Men det finnes kriser du bør frykte, som for eksempel Janne. Når Janne kommer, og det gjør han før eller senere, også til lille far, også til den lille prinsen, også til klassens duks, gjelder det å vite hva man skal gjøre. Nemlig å legge seg flat så fort som mulig og samtidig stå oppreist med rak rygg. Dette er dessverre en øvelse som mange har problemer med. Fortsatt, etter så mange år, etter så mange Janner, prøver folk seg på annen type akrobatikk når Janne comes a knockin'. Jeg fatter ikke hvorfor. Det går aldri bra, det er nytteløst. La oss derfor repetere Janne-reglene: Si aldri dette til Janne:
-Jag vill inte tala med dig
-Det var inte jag! Det var Sanna och Bosse!
-Jag är ju ingen expert på detta
-Det här känner jag inte till
-Du har inga bevis
-Jaha, du har bevis? Shit!
-Gå härifrån, nu. Stick!
-Stick, sa jag. Du är ju sinnesjuk och politiserad.
Si dette til Janne:
-Dette är mycket allvarligt.
-Jag är så ledsen.
-Men jätteglad att se dig, Janne. (Du behøver ikke å mene det, bare si det)
-En mycket viktig fråga, Janne! (ditto)
-Vi gjorde fel, jag vet, det blev inte bra.
-Jag skall forsöka reda upp det.
-Nej, nej, det var inte Sanna och Bosse. Det är mitt ansvar.
-Ja visst, en ekstern granskning, vilken jättebra ide!
-Tack, Janne, vad hadde folkhemmet varit utan dig?