Porr, horor och feminister
Petra Östergren
Porr, horor och feminister
Pocketförlaget
Den tidligere radikalfeministen Petra Östergren tegner i denne boka et overveiende positivt bilde av porno og sexsalg – og et entydig negativt bilde av feminister (unntakene er henne selv og et par andre). Dette bygger hun på det hun hele tiden refererer til som sin forskning, noe jeg stusser litt over. No offence, men det virker som om forskning på svensk er det vi kaller å gjøre research. Forskningen hun har bedrevet er å se en del pornofilmer (antall filmer og materialets eventuelle representativitet uavklart, blader og nett utelatt), gå på noen strippeklubber, samtaler med et tjuetalls sexselgere* gjennom flere år (vad de själv tyckte prostitutionen innebar, hur de tyckte att de behandlades i samhället och varför, (...) vad de själv ville föra fram) og en kritisk og interessant gjennomgang av en del svensk prostitusjons”forskning” (med betydelige innslag av manipulasjon) fra 70-tallet som skal ha dannet grunnlaget for landets politikk på området.
Som en motvekt mot nevnte ”forskning” er det ting hun ikke ville berøre i samtalene med sexselgerne, som traumer og oppvekstvilkår: lika lite som jag forsökt få fram uppgifter om Inger Segelstöms eller Gudrun Schymans eventuella svåra uppväxt och privatliv har jag inte gjort det med sexsäljarnas.
Det er forsåvidt et godt poeng, og det har antagelig lettet kommunikasjonen med informantene, som i stor grad gir uttrykk for å være lei av nedlatende forståsegpåere fra bistandsindustrien. På den andre siden mener Östergren at forestillingen om årsakssammenheng mellom for eksempel seksuelle overgrep i barndommen og valget å selge sex er en dum feministisk myte. Det kan så være, men denne myten kan i alle fall ikke motbevises eller avsløres ved simpelthen å hoppe over temaet slik Östergren gjør i sin forskning.
I den grad dette er forskning er det altså kvalitativ forskning. Jeg skjønner poenget med en slik tilnærming til personer, men ikke til pornografisk materiale, som jeg syns hun har en banal og rotete tilnærming til. Utenfor den spesielle, svenske subkulturen Östergren har tilhørt (et slags krisesenter-selvforsvarsmiljø med anstrøk av sekt) er det virkelig ikke en nyhet at seksuelle skildringer ikke er misogyne i seg selv eller at pornografien er mangfoldig og uensartet. Selvfølgelig er pornografien mangfoldig, men er det det som kjennetegner den? Er den mer ensartet enn uensartet, har den en viss slagside knyttet til maktforhold? Når seksualisert vold mot kvinner er en så viktig del av mainstream underholdning, som film, tv-serier og skjønnlitteratur - er pornografien forskånet fra det underliggende tankemønsteret? Det er dette som er interessant, og det er spørsmål som ikke kan besvares med Östergrens lett dunkle forskningsmetode.
Derimot nevner hun en studie fra Australia der landets 50 bestselgende pornofilmer er analysert. Studien viste at kvinnorna var aktiva, hade kontroll och inte porträtterades som sexobjekt utan som aktiva sexuella agenter. (Hvordan mennene ble fremstilt er dessverre ikke opplyst, kanskje fordi leseren forventes å ta det for gitt at menn portretteres som subjekter.) Jeg skjønner ikke hvorfor ikke Östergren i sin forskning har gått systematisk til verks på samme måte. Inntrykket er at dette er en tidligere ekstremist som overveldes av at hun har tatt feil, og derfor vil gjøre bot ved å fokusere på det positive, fremfor å være systematisk og etterrettelig. Om ”gangbang” skriver hun for eksempel at det inte ska översättas med ”gruppvåldtekt”, utan snarare med gruppsex där en persons njutning står i fokus. Men om dette er ideal eller realitet i pornobransjen går hun ikke inn på.
Den falne kvinnen
Det jeg hadde mest utbytte av, og som jeg oppfatter som den minst lettvinte og generaliserende delen av boka, var avsnittene om horestigmaet og den falne kvinnen, ideer som selvfølgelig ikke er forbeholdt anti-feminister. La oss se på noen godbiter:
Det finns en underliggande politisk logik som underordnar kvinnor i forhållande till män, menar sociologen Gail Pheterson. Nyckeln till denna logik är horstigmaet, en social kontrollmekanism som drabbar alla kvinnor och som ständigt gör dem vaksamma på sitt beteende. Kvinnor vet om att kvinnor i den ”dåliga” och ”fallna” kategorien blir betraktade som paria, utstötta ur den sociala gemenskapen och utsätts för straff och sanktioner. Andra kvinnor skyr henne och hon ”tilhör” ingen man som kan beskydda henne.
På grund av kulturella föreställningar som finns om mannlig sexualitet och kvinnlig försvarslöshet har kvinnor tvingats till ett köpslåande som fått konsekvenser både för privatlivet och den feministiske sexualpolitiken. (...) om kvinnor er ”bra” det vill säga sexuellt försiktiga, beskyddar män dem. Om de däremot inte är bra kan män förgripa sig på dem och bestraffa dem. Jfr det høye antallet nordmenn som mener en kvinne er medansvarlig for voldtekt hvis hun går ute alene, har hatt sex med mer enn én mann eller går i såkalt voldsoppfordrende tøy.
Trots att många kvinnor anser att denna ordning är orättvis, ologisk eller kvinnoförnedrande så är de ändå styrde av den, menar Vance. Jfr den kvinnelige avisredaktøren som stadig kjørte forbi kvinnelige fotgjengere når hun tok taxi hjem sammen med mannen sin, og derfor følte det nødvendig å advare kvinner mot å være ute på kveldstid uten noen til å passe på dem.
Östergrens informanter har glede og personlig tilfredsstillelse av å selge sex, og mener problemet for sexselgere er omgivelsenes - og særlig feministers - holdning. De må holde sin virksomhet skjult eller risikere sosial utfrysning og fordømmelse - formodentlig ikke bare fra feminister. Det vi (dvs jeg) vanligvis forestiller oss mange sexselgere er utsatt for, som vold fra kunder eller følelsesmessige skadevirkninger ser ikke ut til å ha forekommet. Östergren mener derfor at kvinnorörelsens negative holdning til sexsalg dels skyldes en generelt sex-negativ kultur og dels forestillingen om den falne kvinnen og kvinners personlige erfaring med horestigmaet: Horstigmats smittande kvalitet förklarar varför inte flere feminister vill ta sig an prostitutionsfrågan ur sexsäljarnas perspektiv.
Ettersom boka ikke gir noe svar på om Östergrens informanter utgjør et representativt utvalg (hun intervjuer for eksempel ingen øst-europeere eller ungdommer, som jeg ville trodd utgjør en stor del av markedet, gateprostituerte og junkier har hun bevisst utelatt pga tidligere overfokusering på disse) er det vanskelig å vite om utvalgets erfaringer er typiske eller atypiske, eventuelt noe spesielt for situasjonen i vårt alltid så velordnede naboland. Derfor vet jeg ikke om horestigmaet og sex-negativitet er hele svaret på prostitusjonens dårlige omdømme. Men selvfølgelig er det noe i det. Feminismen jo i like stor grad som andre –ismer belemret med politisk daukjøtt og moralister, og som flere kan bevitne er avskyen mot den falne kvinnen, den uforsiktige kvinnen, den dårlige rollemodellen alive and kicking også blant folk som kaller seg feminister.
Det finnns också en förväntan på att den falna kvinnan ska uttala ånger och gör hon det har hon mycket att vinna.
Feminister = radikalfeminister = svikere?
Jag brukar säga att först var det svartrockarna, sen vitrockarna och sen rödstrumparna. Där kyrkan skuldbelade oss och läkarna sjukdomsförklarada oss gör kvinnorörelsen båda delarna.
Lilian Andersson
Dette sitatet oppsummerer både hvordan Östergren og sexselgerne omtaler feminister. Det er liksom ingen ende på all jævelskap feministene har stelt i stand for sexselgere. Jeg kan skjønne at sexselgerne er entydig negative til feminister, siden vi snakker om personlige erfaringer, jeg er mer skeptisk til Östergrens fremstilling (og utvalg) av feminister, som må kunne kalles nattsvart. Et annet eksempel på hvordan hun tenker: feminism [kan] också handla om att kvinnor kväser det som inte anses passande, (…) feminister finns ju i dag innom byråkratin. For å låne hennes egne ord: Det er då det kan kännas lite hopplöst att diskutera vidare. Faktisk!!
Jeg fatter at poenget med debattbøker er å polemisere og til dels mane frem skremmebilder av motparten, men for min del blir det litt over kill. Er den svenske kvinnorörelsen virkelig så gjennomført klein eller er det bare den rollen den tildeles på den gode, gamle måten?
Et annet spørsmål, som Östergren også stiller, er om dette i det hele tatt dreier seg om feminisme eller om svensk dogmatisme og væremåte. Skyldes den svenske sexkjøpsloven (radikal)feminisme eller generell svensk moralisme? Så vidt jeg skjønner går Östergren for det første fordi hun har møtt så mange sprø (radikal)feminister, men jeg går for det siste, for jeg har faktisk møtt veldig mange merkelige og opphengte svensker.
Svensken er jo ofte litt spesiell som type.
Jeg syns det er påfallende at både Petra Östergren og Liv Jessen har bakgrunn fra et såkalt radikalfeministisk miljø, noe de får mye polemikk ut av. Desto mer irriterende er det at de verken definerer hva radikalfeminisme er, eller problematiserer hvor innflytelsesrik eller marginal radikalfeminismen er/har vært. Utfra det de skriver skjønner jeg at radikalfeminisme er noe skikkelig crazy og guffent og de har dårlige personlige opplevelser å vise til. Men jeg får ikke svar på om denne ideologien har hatt noen som helst relevans utenfor de spesielle og ganske små miljøene Östergren og Jessen har tilhørt.
Dessverre er det fristende å spekulere i om dette er personer som først og fremst trekkes til det ytterliggående og aktivistiske, og om det kan være litt hipp som happ hvor de ender opp. For eksempel skriver den omvendte radikalfeministen Östergren:
En del skiljer mellan ”påtvingad” och ”frivillig” prostitution. Den uppdelingen kan man i och för sig göra, men det är lite förenklad. För finns det verkligen något som är helt och hållet ”frivillig” när det kommer till lönearbete och livsval? (...) Uppdelingen gör också att just tvång i prostitution blir skiljt från annat påtvingad arbete, om det så handlar om att arbeta med jordbruk, i hem eller på fabriker.
Jeg er nok av dem som har et litt forenklet syn på prostitusjon. For jeg syns definitivt at "just tvång i prostitution" er noe helt annet og verre enn andre typer tvang/slavearbeid/livegenskap (som er ille nok i seg selv). Jeg kan heller ikke forstå hvordan sex kan sammenlignes med arbeid generelt. Dette synet deler også flere av sexselgerne i boka. De gir uttrykk for at å selge sex bare passer for ”sterke” personer og er såpass spesielt at det ikke kan sammenlignes med vanlig arbeid, selv om det er noe de personlig trives med. Prostitusjonsforskeren Östergren er altså mer avantgardistisk eller radikal i sin tilnærmning til sexsalg enn mange av de sexselgerne hun har intervjuet. Det er jo interessant.
Forskningsnytt: arbeiderklassekvinner passer bedre til å selge sex!
Mens Östergren er sterkt kritisk til prostitusjonsutrederen Inga-Britt Törnell som mener menn passer bedre til å selge sex enn kvinner (män anses ha störra förmåga att isolera sexuella aktiviteter som enskilda händelser medan kvinnor är mera känslomässigt involverade och därmed mer sårbara), har hun ingen innvendinger mot den norske sosiologen May-Len Skilbreis teori om at arbeiderklassekvinner passer bedre til å selge sex enn middelklassekvinner, ettersom arbeiderklassekvinner kan ha et mer instrumentelt forhold til sex.
Denne teorien har Skilbrei kokt ihop etter å ha gjort feltarbeid på et såkalt massasjeinstitutt der de fleste massøsene hadde arbeiderklassebakgrunn og lest forskning om hvordan tjeier använder kvinnlighet och sexualitet i skolmiljö. Forskningen skal ha vist at arbeiderklassejenter har et mindre romantisert forhold til kjærlighet og sex enn middelklassejenter. Oversatt til prostitusjonsutrednings-svensk kan vi altså si at arbetarkvinnor anses ha störra förmåga att isolera sexuella aktiviteter som enskilda hendelser, medan medelklasskvinnor är mära känslomässigt involverade (romantiserar sex) och därmed mer sårbara.
Middelklassekvinnen slik vi kjenner henne.
Östergren knytter denne teorien til sin observervasjon at kvinnor med medelklassbakgrund verkar oftare se prostitution som et extraknäck under en viss tid av sitt liv, som under studietiden , mens kvinnor med mindre priviligerad bakgrund oftere uppfattar prostitutionen som et heltidsarbete. Mens Skilbrei erkjenner at arbeiderklassen er mer sårbar på arbeidsmarkedet, er Östergren ikke interessert i det økonomiske sporet. Det er øyensynlig det frie individuelle valg og de personlige (om enn klassebestemte) verdier som gjelder, ikke hvordan sosioøkonomisk status gir muligheter og begrensinger. Hvis dette er tilstanden i folkhemmet er det jo bare å gratulere.
Om det er lignende skiller mellom middelklassemenns og arbeiderklassemenns forhold til seksualitet problematiseres ikke. Men det er kanskje bare fordi vi ikke snakker om menn på den måten i vår kultur. Jeg kan i alle fall ikke huske én eneste diskusjon om middelklassemenn vs arbeiderklassemenn, mens det er standard å sette middelklassekvinner og arbeiderklassekvinner opp mot hverandre i alskens sammenhenger. Og resultatet er som vi vet at middelklassekvinner fremstår som temmelig nedsnødde og bornerte, i motsetning til de ekte og flotte arbeiderklassekvinnene. Som Östergren så forutsigelig skriver om arbeiderklassekvinnene: Sex för dem är heller inte så märkvärdigt.
Det forblir uklart om de økonomiske klassenes ulike seksualmoral også gjelder kjøp av sex. Hvis det er slik at sexhandel er et utrykk for arbeiderklassens avslappede og instrumentelle forhold til sex og feministers motstand et uttrykk for middelklassens romantisme, er da også kjøperne først og fremst fra arbeiderklassen? Eller er det slik at sex er en tjeneste arbeiderklassen passer til å tilby og middelklassen (og overklassen) passer til å benytte seg av? Vel, Östergrens forskning går dessverre ikke inn på dette interessante emnet.
Etnisk bakgrunn er heller ikke problematisert, på tross av at en høy andel av sexselgere i Vest-Europa har etnisk minoritetsbakgrunn, og på tross av at den en informanten med minoritetsbakgrunn er den definitivt mest entusiastiske sexselgeren. Med Skilbreis metode må vi nødvendigvis spekulere i om de innfødtes seksualmoral skiller seg fra for eksempel albaneres og afrikaneres og om sistnevnte har et mer instrumentelt, mindre romantisk forhold til sex. Men Östergren utelater altså det etniske perspektivet, noe jeg opplever som en svakhet ved forskningen hennes.
Inntrykket jeg sitter igjen med er gjennomgående at Petra Östergren driver med rosemalende liksomforskning for å oppveie for tidligere svartmalende liksomforskning. Man kan jo sympatisere med utgangspunktet, og som debattbok har den sikkert fungert etter hensikten, men utover det er det naturligvis vanskelig å få noe ut av Östergrens forskning når det virker som om hun først og fremst er ute etter å misjonere og overbevise, altså bevise, ikke motbevise sine teorier (porno = bra, selge sex = bra, feminister = dårlig). Allikevel er Porr, horor och feminister en artig og interessant bok som jeg absolutt kan anbefale, spesielt ettersom en kopi av det svenske forbudet mot kjøp av sex ser ut til å være på trappene. Og dessuten, la oss støtte den kundevennlige og sympatiske svenske bokbransjen så ofte vi kan, slik at den kan vokse og blomstre. Til latterlige 58 kroner er dette selvfølgelig et røverkjøp.
*En viktig definitionsfråga är vad den som säljer sex ska kallas och om det är ett arbete eller inte att sälja sex. (…) Många menar att termen prostituerad antyder passivitet, att något görs med kvinnan, inte att hon gör något själv. Hon är prostituerad. Det går att jämföra med andra benämningar, man säger inte ”sjuksköterskad” eller ”gruvarbetad” eller ”advokatad”. "Prostituerad" atyder också en identitet eller ett slags socialt och psykologisk drag hos kvinnor. Det är något hon är, inte något hon gör.
